Okej. Känslan att sakna något, att sakna något som man egentligen aldrig tyckte om? Jag avskydde Hammarstrand. Kanske inte så att jag önskat att jag aldrig bott där, men under skoltiden så längtade man bara bort. Bort från byn, människorna och rutinerna. MEN, efter tre år på gymnasiet, med för mycket främlingar, för mycket ansvar och en för tunn gemenskap så har hammarstrandstiden blivit förskönad och anses nu vara bland det bästa som någonsin kunnat hända.
Att alltid ha någon att vara med, att ha någon bakom varje hörn. Att inte behöva känna sig utanför eller ensam, att kunna slappna av även fast du vet att du har en ful tröja på dig just idag. Att kunna ta cykeln och cykla till en vän, för att senare vara flera vänner. Att göra ingenting, men ändå vara så nöjd.
Vart tog det vägen? Sen när blev det otillräckliga, tillräckligt? När började jag drömma bakåt istället för framåt?
 |
| I guess we change, some for the best, some for the worse I'm stuck somewhere between them, it hurts |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar