Att flytta hit måste jag säga är det bästa beslut jag någonsin har tagit. Men det har varit allt annat än enkelt. Många tårar och sömnlösa nätter var avklarade innan jag tog mig hit. Och nu är jag här. Och allt känns verkligen som att det var värt det. Jag ångrar mig inte en sekund, och mycket av det beror just på Moa Julia Maria Malmberg.
Hon som finns här då jag kliver upp, går till sängs och varenda minut där emellan. Som sjunger högt med i spotifylistorna, som slänger sina sminkgrejer lite överallt och säger "men jag kan inte göra stuvade makaroner".
Vi är verkligen ett dreamteam och har alltid varit det mer eller mindre. Jag får henne att flyga lite när hon står för stabilt på marken och hon drar ner mig på jorden igen när jag flaxar iväg för mycket.
Det finns perioder då vi umgåtts mindre, då skola, pojkvänner, jobb, osv gjort att vi liksom glömt varandra lite för stunden. Sedan finns det perioder då vi inte sovit utan varandra en natt, då jag följt med henne på BUP, då det inte gått en helg utan att vi hittat på något. Oavsett så har vi alltid vetat var vi haft varandra och det är sådan vänskap som man ska hålla hårt i.
Jag älskar den här fasen och samtidigt hatar jag den. Vi är mitt i en uppstart liksom, allt måste fixas från skattekort till bankkonton, kontrakt ska skrivas och mycket ska ordnas. Det är psykiskt påfrestande att hela tiden bevaka mailen, telefonen, jobbannonser och inte ha en aning om hur livet ser ut om en månad. Eller en vecka. Eller en dag. Men vi kämpar på här på Innherredsveien 53 och det mesta brukar lösa sig. Man måste bara ha lite tilltro, jävlar anamma och kanske en gnutta tur.
Och så länge vi är tillsammans så fixar vi allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar