Känner mig som så likgiltig. Ingenting duger, ingenting är tillräckligt och ingenting är jag.
Jag känner mig hemlös på ett sätt som aldrig förut, och det ekar i mitt hjärta efter något som inte längre finns där. Sammanhållning, vänskap.
Ingenting är som förut och det är den sorgligaste känslan jag någonsin upplevt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar