fast bland alla samvetskval och förträngda minnen

Alltså. Frustrationen. Frustrationen när jag har så mycket att säga, så många tankar som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sätta ord på en enda. Inte en enda jävlaste tanke. Frustrerad. Fan. De tynger mig, allihop. Sen när blev de så många? Sen när tog de över både natt och dag? Allt har snurrat på så fort och jag har inte hunnit med. Jag springer efter några meter bakom hela tiden och hinner varken tänka eller känna efter. Fan alltså. Var det menat att det skulle bli såhär, eller är det bara konsekvenserna på varenda ond gärning vi gjort i detta liv? Kommer allt som en smäll på käften nu, för att pröva mig? Pröva vad jag tål, och hur långt jag kan gå? Jag är förvirrad. Vilsen. Vilsen i mig själv och vilsen här. I livet. Att inte kunna sova, för att allt bara snurrar. Snurrar och vägrar att stanna.
Jag ser en stor dimma, och jag hittar inte igen vägen att gå på. Jag springer ifrån mig själv, och har gjort det så länge. Kanske är det dags att verkligen stanna upp, känna efter? Låta mig själv känna efter.
Känna efter vadå?

Jag är ju helt tom.